Huvudinnehåll: 12 filosofiska uppsatser

Åke E. Andersson och Nils-Eric Sahlin, redaktörer

Nya Doxa, 1993

Varför ska vi minnas våra beslut?

Nils-Eric Sahlin och Peter Gärdenfors

Rättesnöre, vägledning eller beskrivning

Beslutsfattande kan ibland kännas som en spännande intellektuell uppgift. Man smakar på möjligheterna, kittlas av oddsen och de förväntade utfallen: ”Skall jag gifta mig eller förbli ungkarl?”, ”Vad händer om jag fastnar för äktenskapet?”, etc. Men lika ofta, kanske rent av oftare, är beslutsfattandet ångestskapande. Vi vet inte vad vi vill, än mindre hur vi skall strukturera beslutsproblemet för att göra det rimligt överskådligt. I sådana situationer skulle det kännas befriande om man kunde ta fram ett verk i stil medStandard beslut, rättesnöret för rationellt beslutsfattande i en användbar pocketvolym. Kanske man skulle nöja sig med ett antal enklare rekommendationer av typen En guide till bättre beslutsfattande. Vad man däremot skulle vara dåligt betjänt av vore en bok av slaget Hur människor vanligtvis väljer. Att andra gjort på ett visst sätt i liknande situationer saknar värde om vi inte vet varför de valt som de gjort, vilket vi ofta inte gör. Däremot kan det vara av vikt att återkalla hur man själv handlat i liknande situationer, att utnyttja sitt eget beslutsminne.

De tre fiktiva böckerna ovan presenterar olika sätt som en beslutsteori kan användas till. Den traditionella beslutsteorin har i hög grad varit intresserad av att finna normerna eller de rationella principerna för beslutsfattande. Men under senare år har alternativa synsätt uppstått, framförallt mot bakgrund av omfattande psykologiska experiment. Man har bl.a. försökt att formulera så kallade preskriptiva teorier – teorier, som inte säger hur man bör göra, utan hur man kan göra, teorier som ger väl underbyggda förslag, men som samtidigt lämnar dörren öppen för alternativa strategier. Teorierna kännetecknas av att de försvagar något eller några av den traditionella beslutsteorins axiom. Men en sådan urholkning kräver försiktighet eftersom det kan medföra att byggnadsverket blir rangligt och därmed riskerar att falla sönder.2

I vad som följer skall vi först redogöra för den traditionella teorin för rationellt beslutsfattande. Därefter diskuterar vi några av teorins brister och begränsningar, samt presenterar kortfattat några alternativa teorier. De viktigaste faktorerna i vår diskussion är människans kognitiva förmågor och begränsningar och deras evolutionära bakgrund. Denna betoning kommer att leda fram till en diskussion om hur ett minne, som vi kommer att kalla ettbeslutsminne, kan ligga till grund för en beslutsteori vars syfte inte primärt är att vara ett rättesnöre utan att vara vägledande. En sådan preskriptiv teori ger förhoppningvis också en korrekt beskrivning av hur människor fattar beslut.

Rättesnöret

I sin klassiska uppsats ”Truth and Probability” från 1926 lägger F. P. Ramseygrunden för hela den moderna sannolikhets- och beslutsteorin.³ Han visar hur människors trosföreställningar (beliefs) och värderingar kan mätas med hjälp av en enkel vadslagningsmetod. Om man antar att vissa intuitiva principer om rationellt valbeteende kan accepteras, så kommer måttet som representerar styrkan i våra trosföreställningar att uppfylla de sannolikhetsteoretiska axiomen. Ramsey visade också att en person som bryter mot dessa axiom kan utsättas för en förlust, oberoende av vad utfallet av vadslagningen blir, en s.k. ”Dutch book”. Ramseys sannolikhetsteori kan ses som fundamentet till den framgångsrika teoribildning som inom statistiken kallas bayesianism. Vidare utvecklar han i sin uppsats en nyttoteori av det slag som man cirka tjugo år senare återfinner i J. von Neumann och O. Morgensterns klassiskerTheory of Games and Economic Behavior,⁴ samt en beslutsteori som endast i detaljer skiljer sig från den traditionella bayesianska beslutsteorin, som den kom att formuleras av L. J. Savage i mitten av femtiotalet.⁵

Ramseys utgångspunkt var våra preferenser och trosföreställningar och han visade att om dessa följer vissa antaganden, så kan vårt beteende ses somatt vi maximerar den förväntade nyttan. Varken Ramsey eller Savage förutsätter att beslutsfattaren har explicita representationer av sannolikheter och nyttor.⁶ I de flesta tillämpningar har man emellertid utgått från att människor kan ge numeriska värden på sannolikheter och nyttor. Dessa antaganden utgör grunden för vad vi kommer att kalla den traditionella teorin – en utgångspunkt som varit dominerande inom den psykologiska beslutsforskningen

En fundamental tanke i den traditionella teorin är att rationellt mänskligt beslutsfattande bygger på två viktiga komponenter – värde och information – och att svårigheten består i att hur dessa skall vägas samman. Oavsett vilket beslutsproblem vi tänker oss har vi en viss mängd information tillgänglig. Informationen kan vara mer eller mindre bristfällig, men den utgör basen för vad vi tror om framtiden. Våra erfarenheter gör att vi anser det högst sannolikt att brevbäraren under dagen lägger något i brevlådan, men vi förväntar oss inte ett brev från skattemyndigheten. Vi har också mer eller mindre bestämda uppfattningar om våra värderingar och deras styrka. Nog är ett glas Chardonnay ett betydligt bättre alternativ än den blaskiga dryck som brukar kallas cider. Vad vi kallar den traditionella teorin säger nu att dessa komponenter kan tilldelas explicita sannolikheter och nyttor, vilka representerar vår information om framtiden samt våra värderingar.

Ett beslutsproblem kan något abstrakt ses som ett val mellan skildahandlingsalternativ som leder till olika utfall. Utfallet beror inte bara på vilket handlingsalternativ som valts, utan även på vilket tillstånd som förverkligas, dvs. vad som de facto inträffar.

Om beslutfattaren kan sätta ett nyttovärde på de olika utfallen och ange hur troligt eller sannolikt det är att de olika möjliga tillstånden kommer att förverkligas, så säger den traditionella teorin att man skall fatta beslut enligt följande maxim, som är den bayesianska teorins huvudprincip:

• Välj det handlingsalternativ som maximerar den förväntade nyttan.

Men varför maximera? När vi på lördagsförmiddagen handlar grönsaker på torget strävar vi inte efter att maximera det förväntade värdet. Grönsakernas kvalitet är naturligtvis viktig, några halvmmjuka morötter eller fläckiga tomater accepteras inte. Men i stället för att gå till det ena ståndet efter det andra och känna, lukta, smaka och anteckna priser, väljer vi att handla våra grönsaker i det första stånd som tillfredsställer våra anspråk. Att handlaren i slutet av raden kanske har ännu bättre grönsaker bryr vi oss inte om. Vår målsättning är att få fräscha grönsaker, inte att maximera. Det handlingsalternativ som leder till vår målsättning uppfylles, d.v.s. att anspråksnivån satisfieras, är ett tillåtligt och tillrådligt alternativ, även om detta alternativ inte maximerar den förväntade nyttan.⁷

Det tycks således uppenbart att våra anspråksnivåer, dvs. förväntningar om vad man kan uppnå, påverkar vårt beslutsfattande. Vi vill också hävda att anspråksnivåer är kognitivt och evolutionärt rimliga. Det krävs helt enkelt mindre kognitiv energi att söka handlingsalternativ som uppfyller anspråksnivåer än att avgöra vilket alternativ som maximerar den förväntade nyttan. Men det är inte helt klart hur anspråksnivåer skall byggas in i en preskriptiv beslutsteori. För den traditionella teorin har de emellertid alltid varit överflödiga.⁸ Vi skall återkomma till dessa problem i slutet av uppsatsen.

Den traditionella teorins problem

Något som tycks karaktärisera en god teoribildning är att den lockar till kritik – den har därmed en inbyggd utvecklingspotential. Detta gäller i hög grad den traditionella bayesianska beslutsteorin. Kritiken av denna har gett upphov till flera alternativa teorier. Men, som vi snart skall se, även om konkurrenterna är många är det inte helt lätt att detronisera den bayesianska teoribildningen.9

Byggbitarna i en beslutssituation är, enligt den bayesianska teorin, handlingsalternativ, tillstånd och utfall. För att teorin skall kunna tillämpas är det är alltså nödvändigt att beslutssituationen struktureras på ett riktigt och uttömmande sätt. Den perfekt rationelle agenten har kanske inga svårigheter att göra detta, men för en mer ordinär beslutfattare finns en rad hinder: Har jag beaktat samtliga möjliga handlingsalternativ? Är utfallen korrekt beskrivna? Har jag gjort en riktig värdering av utfallen? Odysseus skicklighet som beslutsfattare ligger delvis i att han inte ser sin beslutssituation som låst mellan två givna och hopplösa handlingsalternativ. Han finner inte sällan ett tredje handlingsalternativ. När valet tycks stå mellan Skylla och Karybdis ser han möjligheten att välja den blandade strategin.

En speciellt viktig faktor är således beslutsfattarens kunskapsluckor. Det är inte lätt att fatta ett välgrundat beslut inom ett område där man saknar tidigare erfarenheter och där man dessutom har svårt att överblicka de möjliga utfallen. Hur, frågar sig säkert många, skall jag välja i EG-frågan? Det verkar även för den mest insatte näst intill omöjligt att få en gedigen överblick över vad som kommer att hända och detta oavsett vad vi väljer. Det finns helt enkelt allt för många oöverskådliga och okontrollerbara faktorer, som på ett avgörande sätt kan påverka utfallen av vårt beslut. Dessa faktorer bidrar till ett osäkert beslut – det bygger på en hög kunskapsosäkerhet. Kanske vi i beslutssituationer av detta slag saknar någon med Odysseus talang, dvs. någon som kan upptäcka det förbisedda handlingsalternativet.

Den traditionella bayesianska teorin antar att beslutsfattarens trosuppfattningar och värderingar kan representeras med entydiga sannolikhets- och nyttomått. Detta innebär att varje möjligt tillstånd kommer att tillskrivas en exakt sannolikhetssiffra och varje utfall ett unikt nyttovärde. Beslutsfattaren kan inte endast säga att det är sannolikt eller troligt att det kommer att regna i morgon utan förutsätts kunna ge den personliga bedömningen med obegränsat antal decimaler.¹⁰

 

Ett försök att föra den bayesianska teoribildningen vidare har varit att formulera variationer av den traditionella modellen som kan lösa problem av den här typen. Man kan t. ex. tänka sig att beslutsfattaren istället för punktuppskattningar av sannolikheter arbetar med en mängd alternativa bedömningar. Sannolikheten för regn är inte exakt 0.430314 utan anges i ett intervall runt 0.4. Det finns idag ett stort antal förslag till sådana alternativa teorier, men vi kan inte i denna uppsats närmare analysera dessa, ofta konkurrerande, preskriptiva teorier.¹¹

Psykologer har sedan länge ägnat sig åt att undersöka det mänskliga beslutsfattandet. Alltsedan sextiotalet har man antagit att den bayesianska teorin är rättesnöret och att om mänskligt beslutsfattande avviker från normen, måste det (bort)förklaras. Konflikten mellan norm och beskrivning har lett till en infekterad debatt om människors rationalitet. En person som inte fattar beslut i enlighet med den traditionella bayesianska teorin kan, enligt denna tradition, knappast anses som rationell. Stora delar av diskussionen förutsätter ett tveksamt vetenskapligt ideal där de grundläggande teoretiska frågeställningarna skjutits i bakgrunden till förmån för en renodlat empiristisk strategi.¹²

En väsentlig del av nästan trettio års empirisk forskning presenteras och systematiseras i Daniel Kahnemans och Amos Tverskys uppsats ”Prospect theory: An analysis of decision under risk”.¹³ Vad har då psykologerna funnit? Kahneman och Tversky menar att man visat att det finns flera typer av beslutsproblem där våra beslut systematiskt strider mot den traditionella teorins axiom. Som exempel skall vi redogöra för den så kalladesäkerhetseffekten (certainty effect), den så kallade spegeleffekten (reflection effect) samt probabilistiska försäkringar.

Säkerhetseffekten går ut på att människor har en tendens att övervärdera säkra utfall. Ett klassiskt exempel av detta slag är nobelpristagaren Maurice Allais paradox. I ett experiment som illustrerar denna paradox lät Kahneman och Tversky sina försökspersoner välja bland olika lotterier. Man fann t. ex. att en majoritet av försökspersonerna föredrog att säkert få 3000 (israeliska) pund framför att få 4000 pund med sannolikhet 0.8 (och ingenting med sannolikhet 0.2). Samtidigt föredrog de 4000 pund med sannolikhet 0.2 (annars ingenting) framför 3000 pund med sannolikhet 0.25 (annars ingenting). Det är mycket lätt att se att de båda valen tillsammans motsäger ett av den bayesianska teorins grundläggande axiom, den så kallade ”Sure-thing”-principen. Orsaken till att människor i denna typ av beslutssituationer bryter mot den bayesianska normen sägs vara att de övervärderar det säkraalternativet, dvs. de 3000 punden i den första beslutssituationen.

Men vad blir resultatet om man byter vinster mot förluster, dvs. om försökspersonerna står inför valet att förlora 3000 respektive 4000 pund, men att sannolikheterna för övrigt inte förändras. Vad Kahneman och Tversky funnit och andra psykologer med dem, är att om man så att säga ”speglar” utfallen i nollan blir preferenserna de ombytta. En förlust av 4000 pund med sannolikhet 0.8 anser försökspersonerna är bättre än en säker förlust av 3000 pund och en förlust av 3000 pund med sannolikhet 0.25 föredras framför en förlust av 4000 pund med sannolikhet 0.20. När vinst byts mot förlust förändras valen, men de bryter fortfarande mot de rationalitetsprinciper som den traditionella beslutsteorin bygger på.

En annan effekt Kahneman och Tversky funnit är att människor i allmänhet ogillar probabilistiska försäkringar. Vilket föredrar du: (i) betala den vanliga försäkringspremien och eliminera alla förlustrisker eller (ii) betala halva premien och om en olycka inträffar är det 50% chans att du får betala resten av premien och samtliga kostnader täcks och 50% chans att den inbetalade premien betalas tillbaka och inga av dina kostnader täcks? De flesta föredrar det förra trygga alternativet framför det mer chansartade probabilistiska.

Det är viktigt att ha klart för sig att vad Kahneman och Tversky funnit om människors val vad det gäller probabilistiska försäkring inte direkt motsäger den traditionella teorin. Gör man dessutom det empiriska antagandet att människors nyttofunktioner är konkava, dvs. att den marginella nyttan är avtagande, uppstår en sådan konflikt. På motsvarande sätt kan såväl säkerhets- som spegeleffekten förklaras inom den traditionella teorins ramverk, om vi förutsätter att försökspersonen har olika nyttobedömningar i de båda beslutssituationerna. Detta är kanske inte helt orimligt eftersom i det ena fallet gör vi en bedömning av ett osäkert lotteri i ljuset av en möjlig säker penninggåva, medan det i det andra fallet är det två osäkra lotterier som jämförs.¹⁴

Vissa delar av Kahnemans och Tverskys resultat är intressanta eftersom experimenten uppfyller de krav man kan ställa på det slags empiriska data som kan ligga till grund för en förändring av den traditionella normativa teorin.¹⁵ Trots detta kan man sätta många frågetecken för den teori de själva utvecklar. Deras ’Prospect Theory’ är framför allt en skicklig induktiv systematisering av ett kvantitativt imponerande material. Det är synnerligen tveksamt om denna teori ger någon djupare förståelse av det mänskliga beslutsfattandet.¹⁶

Den tyske psykologen Gerd Gigerenzer har i en rad uppmärksammade artiklar visat att väsentliga delar av de psykologiska resultaten som tycks strida mot den traditionella modellen är baserade på en kognitiv illusion.¹⁷ Detta gäller i hög grad flera av Kahneman och Tverskys resultat och framför allt är det deras så kallade forskning om ”heuristics and biases” som varit Gigerenzers måltavla.¹⁸

När psykologerna studerat mänskligt beslutsfattande har man helt oförklarligt tagit för givet att den bayesianska modellen är kognitivt riktig och att den till yttermera är den enda rationella modellen för att resonera under osäkerhet. Detta är givetvis inte fallet. Det finns en flora av konkurrerande teorier, som bygger på skiftande ontologiska och epistemologiska antagande. Men trots detta har delar av den kognitiva psykologin valt att studera människors bedömningar av sannolikheter enbart med utgångspunkt från den bayesianska teorin. Alla avvikelser från normen, dvs. från den traditionella teorins rekommendationer, förklaras eller bortförklaras genom att man antar att försökspersonerna gör felslut eller att de använder förenklade kognitiva tumregler i stället för den ideala teorin.

Men Gigerenzer visar att visserligen ligger inte människors resonemang i linje med den bayesianska normen, men i ljuset av alternativa, och mer klassiska, teoribildningar resonerar de ofta felfritt. Den version av den bayesianska teorin som kommit att dominera den psykologiska forskningen tar för givet att vi i så gott som alla sammanhang kan göra exakta sannolikhetsbedömningar, oavsett vad vi vet om det vi bedömer. Något tillspetsat skulle man kunna säga att erfarenheten, representerad som frekvensinformation, inte spelar någon direkt roll inom denna teori. Det enda kravet är att en persons bedömningar av sannolikheter skall vara motsägelsefria. Psykologer har nu funnit att om man jämför de subjektiva sannolikhetsbedömningarna med kända frekvenser, så avviker de subjektiva bedömningarna från de faktiska frekvenserna. Denna avvikelse ses som en kognitiv defekt hos försökspersonerna. Gigerenzer menar att problemet är att man tvingat försökspersonerna jämföra äpplen och päron. Om man i stället ber försökspersonerna göra egna frekvensuppskattningar och inte subjektiva sannolikhetsbedömningar, så försvinner diskrepansen mellan uppskattning och verklighet. Med andra ord, de tidigare försöken var baserade på en illusion som skapats av den traditionella teorins grundantaganden.

Vid sidan av de rent kognitiva aspekterna finns det ett annat krav man kan och bör ställa på teorier om mänskligt beslutsfattande: En teori om mänskligt beslutsfattande måste vara evolutionärt rimlig, dvs. dess antaganden måste vara förenliga med vad vi vet om hur människans kognitiva förmågor har utvecklats. Gigerenzers resultat blir i detta perspektiv ännu intressantare. Av flera skäl förefaller det troligare att vår förmåga att se och hantera frekvensinformation är evolutionärt mera fundamental än vår eventuella förmåga att åstadkomma motsägelsefria subjektiva sannolikhetsbedömningar.

Nedan skall vi diskutera en teori som kanske framför allt ur kognitiv, men även evolutionär, synvinkel är klart intressant. Vi skall därefter återkomma till de experimentalpsykologiska resultaten för att se hur de kan förklaras och förstås i ljuset av ett beslutsminne.

Beslutsminnen baserade på enskilda fall

Ett exempel på en analys av beslutsfattande som väsentligen skiljer sig från den traditionella teorin finns i Gilboa och Schmeidlers uppsats ”Case-based decision theory”.19 Deras teori förutsätter varken att beslutsfattaren kan urskilja väl avgränsade tillstånd eller att hon kan ange sannolikheter för sådana tillstånd. I stället är utgångspunkten att varje beslut bygger på ett begränsat antal tidigare fall. Gilboa och Schmeidler antar att beslutsfattaren kan bedöma likheten mellan det aktuella fallet och de tidigare. Värdet av de olika handlingsalternativen bestäms genom att man väger samman utfallen av de gamla situationerna i förhållande till deras likhet till det aktuella fallet. Det bör noteras att att betona Gilboa och Schmeidler inte diskuterar de psykologiska aspekterna av likhetsbegreppet. Genom att de härleder likhetsmåttet från ett antal axiom blir deras teori normativ snarare än psykologiskt deskriptiv.

Låt oss beskriva teorin lite mera utförligt för att tydligare kunna jämföra den med den traditionella. Ett beslutsfall (eller fall för enkelhetens skull) består av tre komponenter: Ett problem, ett handlingsalternativ och ett utfall. Problemet kan exempelvis vara att köpa en ny dammsugare, alternativet kan vara valet av ett speciellt fabrikat och utfallet är, liksom i den traditionella teorin, nyttanav den dammsugare man valt. Gilboa och Schmeidler antar nu att man kan mäta likheten mellan två olika problem. När man skall fatta ett beslut i en problemsituation utgår man från den mängd av tidigare fall man träffat på. Det är detta som gör att deras teori är ett exempel på relevansen avbeslutsminne. Värdet av ett givet alternativ i problemsituationen bestäms sedan som en viktad summa av utfallen i de tidigare fallen, där vikten för ett tidigare fall ges av hur pass likt det är det aktuella problemfallet.

En väsentlig skillnad mellan den traditionella teorin och den fallbaserade är att i det förra fallet kan rationaliteten av ett beslut för ett visst problem bedömas oberoende av andra problem, medan för den fallbaserade teorin är rimligheten av ett beslut beroende av minnet av tidigare fall. En annan skillnad är att man måste känna till nyttan av alla olika utfall för att beräkna den förväntade nyttan av de olika alternativen i den traditionella teorin, medan man för den fallbaserade teorin endast behöver veta nyttan av de utfall som verkligen har uppnåtts. Den fallbaserade teorin behöver alltså inte ta hänsyn till ett antal ’hypotetiska’ val och deras utfall.

Den fallbaserade teorin utgår således från bedömningar av likheter mellan olika beslutsfall i stället för sannolikhetsbedömningar som i den traditionella teorin. Men, frågar vän av ordning, hur vet man att dessa likhetsbedömningar är förnuftiga? För att lösa detta problem använder Gilboa och Schmeidler samma metod som sina föregångare inom den traditionella teorin: De gör enaxiomatisering. Genom att formulera ett antal axiom, som de antar är uppfyllda för en preferensordning över de olika handlingsalternativen, kan de bevisa att en beslutsfattare följer dessa axiom om och endast om han handlar enligt den regel för likhetsviktade utfall som beskrevs ovan.

Gilboa och Schmeidlers teori ger ofta resultat som mer ligger i linje med ettsatisfierande beteende än ett maximerande. Låt oss exempelvis se på det specialfall då beslutsfattaren gång på gång ställs inför samma eller mycket likartade beslutsproblem, t. ex. att köpa ett kilo kaffe. Om han den första gången väljer ett alternativ som ger ett tillfredsställande resultat, dvs. utfallet av beslutet hamnar över aspirationsnivån, så finns bara detta alternativ i beslutsminnet nästa gång problemet uppstår och den fallbaserade teorin rekommenderar att samma alternativ väljs igen. Så länge problemsituationerna är tillräckligt lika kommer inga nya alternativ med positiva utfall att tillföras minnet, och samma alternativ kommer att väljas om och om igen. ’Experimenterande’ med nya alternativ uppstår således enligt denna teori bara när beslutsproblemen är tillräckligt olika.

Det finns en klassisk uppdelning inom beslutsteorin där man skiljer mellan beslut under risk och beslut under osäkerhet. ”Risk” handlar om de beslutssituationer där beslutsfattaren känner såväl de relevanta tillstånden som deras sannolikheter. Det för denna typ av beslut som principen om att maximera förväntad nytta är formulerad. ”Osäkerhet” föreligger när de relevanta tillstånden är kända men inte deras sannolikheter. Det finns ett antal varianter av den traditionella teorin som är tillämpliga för denna typ av situationer. ¹⁹ Men en renlärig Bayesian skulle förneka uppdelningen mellan risk och osäkerhet. Eftersom man inom denna tradition antar att alla beslutsfattare kan göra entydiga subjektiva bedömningar av sannolikheterna för alla relevanta tillstånd, kommer alla beslut att vara beslut under risk.

Gilboa och Schmeidler är definitivt inte Bayesianer utan de vill komplettera distinktionen mellan beslut under risk och under osäkerhet med en ny beslutskategori – beslut under okunskap – som gäller de fall när varken de relevanta tillstånden eller deras sannolikheter är kända. Det är just för denna kategori som deras fallbaserade teori har sin mest givna tillämpning. De ser därför inte sin teori, i första hand, som en konkurrent till den traditionella teorin, utan som ett komplement. Men det är klart att många av de problem som uppstår för den traditionella teorierna för beslut under risk och osäkerhet kan ges en rimlig lösning med en fallbaserad teori. Med andra ord, även för de traditionella beslutsdomänerna kommer beslutsminne att spela en väsentlig roll.

En psykologisk modell som på många sätt påminner om Gilboa och Schmeidlers har utvecklats av G. Klein. ²¹ Kleins modell, ”recognition-primed decisions”, är baserad på fältstudier och alltså rent deskriptiv till sin karaktär. Vad som gör den intressant i detta sammanhang är att den från en empirisk utgångspunkt visar på igenkännandets, dvs. beslutsminnets, betydelse för effektivt beslutsfattande. Möjligheten att bedöma beslutssituationer som ”lika” är en viktig komponent för snabba beslut i realistiska situationer. Klein har också funnit att människor i komplexa och oförfalskade beslutssituationer snarare satisfierar än maximerar. Våra resonemang i denna uppsats förutsätter varken att Gilboa och Schmeidlers eller Kleins teorier är riktiga, utan vi ser dem bara som exempel på teorier som belyser beslutsminnets relevans.

Beslutsminne, kognition och evolution

Vilka kognitiva och evolutionära fördelar har en teori som utgår från ett beslutsminne framför en traditionell maximeringsteori? Den traditionella teorin var tänkt som ett rättesnöre, inte som en deskriptiv psykologisk teori om mänskligt beslutsfattande. Den kan, i en väsentlig mening, inte påverkas av vare sig positiva eller negativa empiriska resultat. Men egentligen behövs inga empiriska resultat för att inse dess brister som psykologisk teoribildning. En analys av teoribildningens ontologiska och epistemologiska antaganden visar att dessa är av ett slag som omöjliggör att de grundläggande krav på förståelse som man kan ställa på en psykologisk teori är uppfyllda.

Den traditionella teorin är inte heller någon god bas för att förutsäga människors beteende. Ty även om den inte hjälper oss att förstå människors beslut skulle dess värde kunna ligga i att den ger oss bra förutsägelser.

Dessutom tycks inte rättesnöret ha fått någon större preskriptiv betydelse. Givetvis finns det en rad goda teoretiska argument till förmån för den klassiska teorin, men dessa är på intet sätt oomkullrunkeliga. Det finns ”likvärdiga” normativa alternativ.

Att den traditionella beslutsteorin saknar deskriptivt och preskriptivt värde beror på att den inte tagit tillräcklig hänsyn till människans kognitiva begränsningar. Oavsett om man vill förstå det mänskliga beslutsfattandet eller förbättra det med olika hjälpmedel måste de teorier man bygger på ta sin utgångspunkt i kognitivt rimliga antaganden – antaganden som dessutom bör vara evolutionärt förankrade. Här skall vi i ett par korta punkter försöka belysa hur viktiga de kognitiva och evolutionära aspekterna är för förståelsen av mänskligt beslutsfattande och för utvecklandet av preskriptiva teorier.

(1) Att förstå människan. En viktig målsättning för en psykologisk teori om mänskligt beslutsfattande måste vara att den ger en förståelse av de mekanismer som ligger bakom själva beslutet. En teori som blott förutsäger vad en psykologistuderande i en viss försökssituation kommer att göra är av begränsat värde.

Men en sådan teori om mänskligt beslutsfattande måste bygga på rimliga antaganden. Att t. ex. anta en oändlig sensitivitet i förmågan att göra nytto- och sannolikhetsbedömningar är knappast evolutionärt och kognitivt rimligt. Däremot är det lättare att tänka sig att minnet av tidigare beslut har varit av betydelse för överlevnad.

Kanske är det fel, men nog är det svårt att föreställa sig Pithecanthropus som utpräglad bayesian. Blickande in i vitögat på ett av dåtidens skräckinjagande rovdjur, sätter vår förmänniska igång med att uppskatta sannolikheter, nyttor och beräkna väntevärden? Knappast! Snarare ser hon att den aktuella situationen påminner om tidigare liknande situationer där det varit en klar fördel att snabbt avvika från platsen. Hon använder sitt beslutsminne och sin förmåga att se likheter och flyr faran. Beslutsminne tillsammans med likhetsbedömning gör det möjligt att fatta betydligt snabbare beslut än att beräkna kombinationer av explicita sannolikhets- och nyttobedömningar. Snabbhet har många gånger ett klart evolutionärt värde.

(2) Kognitiv ekonomi och rationalitet. Ett beslutsminne har även kognitivt ekonomiska fördelar. Den traditionella teorin, och varianter på detta tema, kräver inte bara precisa nytto- och sannolikhetsuppskattningar utan även att dessa är motsägelsefria. Vidare räcker det inte att kunna uppskatta sådana värden – för att ett beslut skall kunna fattas måste de även vägas samman. Det är alltså kognitivt dyrt att vara bayesian.

Betydligt mer kognitivt ekonomiskt är det att utnyttja sitt minne av liknande beslutssituationer och fatta beslutet utifrån liknande fall, eller på basis av anspråksnivåer. Att låta hågkomsten av liknande erfarenheter styra beslutet kräver varken motsägelsefrihet, oändlig precision eller beräkningsförmåga. Att satisfiera en anspråksnivå kräver mindre kognitiv möda än att söka efter ett handlingsalternativ som ger en maximering av väntevärdet.

En viktig poäng med ett beslutsminne är att man kan härleda användbara frekvenser ur ett sådant minne. Implicita frekvensuppskattningar är mer kognitivt ekonomiska än explicita eller implicita subjektiva sannolikhetsuppskattningar. Gigerenzers resultat, som vi diskuterade ovan, visar också att människor har lättare att hantera frekvensinformation än andra typer av sannolikhetsinformation.

En andra kognitivt ekonomisk faktor är att ett av de svåraste problemen när man fattar beslut med hjälp av den traditionella teorin är hur en beslutssituation skall struktureras. Enligt den traditionella teorin måste beslutsfattaren så noggrant som möjligt redogöra för handlingsalternativen, utfallen och tillstånden. I ett mer komplicerat beslut som innefattar flera led är det också angeläget att man har klart för sig eventuella beroendeförhållanden. En teori som tar sin utgångspunkt i ett beslutsminne är även i detta fall mer lätthanterlig, även om den inte alltid ger samma precision.

Vi ser nu att det finns en koppling mellan rationalitet och kognitiv ekonomi. De som hävdat att människan är irrationell för att hon inte följer det bayesianska rättesnöret laborerar med ett allt för idealiserat rationalitets-begrepp. Att säga att någon är irrationell för att han eller hon inte är bayesian säger varken mer eller mindre än om vi hävdar att någon inte är kristen för att han eller hon inte tror på bibeln. Vad som tagits som ett tecken på irrationalitet är i själva verket kanske endast ett tecken på att människor handlar kognitivt ekonomiskt – och är inte detta i så fall ett verkligt tecken på rationalitet – kognitiv rationalitet? Rationalitetsfrågan är komplex och måste därför diskuteras i ljuset av en välutvecklad psykologisk teori, inte dogmatiskt från den för tillfället förhärskande normativa modellen.

Avslutningsvis kan man fråga: Är det kognitivt ekonomiska evolutionärt värdefullt? Inte nödvändigtvis. Man skulle till och med kunna tänka sig att utvecklingen av för individen kognitivt ekonomiska egenskaper för arten är katastrofala – det är möjligt att vi kan finna biologiska så kallade ”prisoners’ dilemmas”. Det är alltså inte självklart att man kan motivera ett beslutsminne genom att anföra att det är kognitivt ekonomiskt eller kognitivt effektivt om man samtidig vill ha en entydigt evolutionärt förankrad teori. Evolution, ekonomi och effektivitet går inte nödvändigtvis hand i hand. Vad som en gång för länge sedan var en ändamålsenlig process kan idag vara en belastning. Däremot kan man givetvis kräva att när vi försöker bygga ett beslutshjälpmedel är det viktigt att detta erbjuder kognitiv effektivitet och ekonomi.

Vi hoppas att denna uppsats visat att vi måste skapa olika teorier om beslutsfattande beroende på om vi är intresserade av att studera den ideala agenten, det mänskliga beslutsfattandet eller hjälpmedel för att förbättra mänskligt beslutsfattande. Våra psykologiska teorier måste först och främst ges en evolutionär förankring medan våra preskriptiva teorier kanske i första hand måste vara kognitivt ekonomiskt anpassade.

—

Noter

1 Vi vill tacka Berndt Brehmer och Sören Halldén för värdefulla kommentarer.
² Se T. Seidenfeld, ”Decision theory without independence or without ordering, what is the difference?”, Economics and Philosophy, 4 (1988), 267-315.
³ Uppsatsen återfinns i Philosophical Papers, red. D. H. Mellor, Cambridge University Press, Cambridge 1990.
⁴ Princeton University Press, Princeton 1944.
⁵ The Foundations of Statistics, Wiley, New York 1954, andra reviderade utgåvan, Dover, New York 1972.
⁶ Von Neumann och Morgenstern förutsätter att ”objektiva” sannolikheter är givna.
⁷ Se H. Simon, ”A behavioral model of rational choice”, Quarterly Journal of Economics, 69 (1955), 99-118. En utförligare diskussion av satisfiering finns i hans bok The Sciences of the Artificial, MIT Press, Cambridge, MA, 1969.
⁸ Det är framförallt psykologerna som arbetat med begreppet anspråksnivå. Se t. ex. K. Lewin, m. fl., ”Level of aspiration” i Personality and the Behavior Disorder, volym 1, red. J. McV. Hunt, Ronald, New York 1944, 333-378, och S. Siegel, ”Level of aspiration and decision making”, Psychological Review, 64 (1957), 253-262.
⁹ Se Bengt Hanssons ”Risk aversion as a problem of conjoint measurement” och övriga uppsatser i del II av Decision, Probability, and Utility, red. P. Gärdenfors och N.-E. Sahlin, Cambridge University Press, Cambridge 1988.
¹⁰ Ramsey var väl medveten om hur orimligt detta antagande är: ”I have not worked out the mathematical logic of this in detail, because this would, I think, be rather like working out to seven places of decimals a result only valid to two” (Sidan 76 i Philosophical Papers).
¹¹ Se uppsatserna i del V av Decision, Probability, and Utility, samt P. Gärdenfors ”Forecasts, decisions and uncertain probabilities”, Erkenntnis, 14 (1979), 159-181, N.-E. Sahlin, ”On higher order beliefs”, som publiceras iTheory of Probability, red. J. Dubucs, Kluwer 1993, och C. Camerer och M. Weber, ”Recent developments in modelling preferences: Uncertainty and ambiguity”, kommer i Journal of Risk and Uncertainty.
¹² Se N.-E. Sahlin, ”Baconian inductivism in research on human decision-making”, Theory & Psychology, 1 (1991), 431-450, för en diskussion av dessa och relaterade problem.
¹³ Econometrica, 47 (1979), 263-291. Uppsatsen är omtryckt i Decision, Probability, and Utility. Kahneman och Tverskys uppsats diskuteras och kritiseras i Sahlins ”Baconian inductivism in research on human decision-making”.
¹⁴ Se ”Baconian inductivism in research on human decision-making”.
¹⁵ Se N.-E. Sahlin, ”The significance of empirical evidence for developments in the foundations of decision theory”, i Theory and Experiment, red. D. Batens och J. P. van Bendegem, Reidel, Dordrecht 1988, 103-121.
¹⁶ Se ”Baconian inductivism in research on human decision-making”.
¹⁷ Se G. Gigerenzer, ”How to make cognitive illusions disappear: Beyond ’Heuristics and Biases'”, European Review of Social Psychology, 2 (1991), 83-115, och G. Gigerenzer och D. J. Murray, Cognition as Intuitive Statistics, Erlbaum, Hillsdale 1987.
¹⁸ Se D. Kahneman, P. Slovic och A. Tversky, (red.), Judgment Under Uncertainty: Heuristics and Biases, Cambridge University Press, Cambridge 1982.
¹⁹ Department of Managerial Economics and Decision Sciences, Northwestern University, 1992.
²⁰ Distinktionen mellan de olika beslutstyperna samt några olika teorier för beslut under osäkerhet presenteras i inledningen till Decision, Probability, and Utility.
²¹ Se ”Recognition-primed decisions” i Advances in Man-Machine Systems Research, volym 5, red. W.R. Rouse, JAI Press, Greenwich, CT, 1989, 47-92.

 

”Varför skall vi minnas våra beslut?” publicerades första gången i Huvudinnehåll: Tolv filosofiska uppsatser, Nya Doxa, Nora 1993, 189-207 och är här publicerad med tillstånd från förlaget. Den som vill köpa boken kan göra det genom Nya Doxa eller AdLibris.

 

Copyright © 1993/2003 by
Nils-Eric Sahlin
University of Lund
nils-eric.sahlin@telia.se